Treriksröset.

Sommaren 2005 skulle vi på bröllop i Fatmomake, Vilhelmina. När vi nu ändå skulle åka hela vägen från Göteborg så var det väl lika bra att fortsätta en "liten" bit till när vi ändå var så långt norrut! Varför inte fortsätta till Treriksröset? Jag har alltid önskat komma dit, fråga mig inte varför. En gulmålad betongklump ute i ödemarken kan väl inte vara något? Men ändå, vi bestämde att fortsätta några dagsetapper vidare norrut efter Vilhelmina. Det var ju bara att fortsätta 45an, nuvarande E45 till Karesuando, här måste man köra över på Finska sidan och följa Könkämäälven norrut till Kilpisjärvi. Enklast är det sedan att ta båten "Malla" över sjön Koltajaure till Koltaluokta på svenska sidan. Se kartan. Båten går några turer fram och åter per dag under sommaren. Turen tar ca 45 minuter. De sista tre kilometerna får man sedan gå på en väl upptrampad stig som delvis är spångad. Denna dag var en av sommarens varmaste, runt 25 grader och en nästan molnfri himmel. Det var en helt fantastik vandring i värmen och en göken som gal ett otal gånger under vår tur. Äntligen framme vid denna betongklump som egentligen inte alls är något att se, men känslan att vara här på Sveriges nordligaste punkt och att kunna rusa runt mellan Norge, Sverige och Finland var lite "festlig". Visserligen en sevdohändelse, men ändå. Efter lite fika var det så dags att återvända till båten. Om man inte vill ta samma väg tillbaka så kan man gå de 11 kilometrarna på norra sidan om sjön. Se kartan. Denna stig ät betydligt jobbigare, stenig, och med stor höjdskillnad.